Jag vill skriva men det går inte!

Jag kommer tillbaka, snart

Det har varit lite få inlägg här på senaste tiden... Men jag är för det mesta fullt upptagen med att lista ut vad jag ska skriva på KTH-bloggen och sedan orkar jag inte sätta mig ned men den här bloggen... Ungefär som i Vänner när Gynekologen frågar cafébiträdet: "Men har du inte någonsin känt när du kommer hem från jobbet: tänk om jag måste se en enda kaffekopp till". Om ni förstod vad jag menade...

ANYHOW! Jag kommer tillbaka. Och då ska jag berätta om jordens bästa sommarjobb. Och världens underbaraste kille som jag fått pussa sönder på vad som nästan kan räknas som arbetstid. Vi hörs snart igen.

Tills vidare bjuder jag på en fin bild från Västervik som jag tog medan jag hade underbarast på telefon. Godnatt på er!

Karlskrona överraskar!

Jag hade absolut inga förväntningar på Karlskrona, bara utrymme för förbättring alltså! Det är nog en av de finaste svenska städerna jag någonsin har varit i! Det är hur charmigt som helst med en liten skärgård, trähus och litet centrum. Hotellet är kanske inte det bästa vi har bott på, men Karlskronabor gör att Team Södra känner sig välkomna här! Imorgon blir det Växjö, det ska bli himla kul!

Team Södra tar över södra Sverige!

De här söta tomtarna hänger jag med den här veckan! Den här bilden är tagen på hamnen i Västervik, en väldigt gullig stad som har lyckats charma oss alla. Vi har kört vilse på enkelriktade vägar i stan, ätit pizza i solnedgången och lyssnat på livemusik på en bakgata där gräset växte vilt och det stod blomkrukor på varje trappsteg. Kan fortfarande inte förstå att det här är mitt jobb.

Min far eller Emma Bunton?

"Who are you?" "Whoever you want me to be."

GISSA vad jag gör ikväll?

Första avsnittet, första säsongen avslutas så jäkla bra med:

Joseph Arthur - Honey and the moon
"Don't know why I'm still afraid, if you weren't real I would make you up"

Han som heter Gurralicious på min telefon

Alla var på skidresa förutom jag och Gustav. På första DoP MS-föreläsning sa läraren att vi skulle dela in oss i grupper om två personer. Jag tittade åt sidan, där satt den där skumma killen jag aldrig lyckats sätta fingret på och jag tänkte: Varför inte prova? Han är ju trots allt smart. Jag frågade honom om han ville vara med mig, detta innebar att vi skulle samarbeta i två av de tre kurser vi läste. Det var som om han hade tänkt lite samma som jag, och han sa att vi visst kunde arbeta tillsammans. När vi skrev upp oss som grupp på listan sa jag: "I slutet av vårterminen kommer vi att hata varandra".

Riktigt så blev det inte.

Det finns nog två riktiga anledningar till att den här killen kommit mig så nära in på livet: MSN och tidiga mornar med Numme. Sena kvällar har jag skickat MATLAB-kod till honom för inspektion. Sena nätter har jag hållit honom vaken med tankar om allt och inget. Tidiga mornar har jag suckat åt honom när han kommit sent. Sena mornar och tidiga förmiddagar har jag retat honom för att han inte har vaknat än.

När han och hans ex tog slut var jag en av de första han sms:ade. När jag landade i Sverige igen efter de hemskaste dagarna i mitt liv sms:ade jag honom. Jag tror att trots att vi är olika som få tänker vi nästan precis likadant. Vi vet precis vad den andra behöver höra och när.

Han berättar hemska sexistiska skämt, retas och säger saker som är så himla politiskt inkorrekta. Han är som den mest irriterande lillebrorsan jag kan tänka mig. Men han är Gurralicious.

Att tycka om någon så mycket att det nästan gör ont

Familjen - Det snurrar i min skalle

Ur arkivet: Sandfjärdsgatan

[Den här texten kommer jag inte ens ihåg att jag att jag har skrivit, men känslorna i den då! Det känns som om det här var evigheter sen, och det är det på ett sätt. Men den lägenheten och det året formade mig så mycket till den jag är idag, så jag delar med mig av den här texten igen.]

Jag håller på att flyttstädar mammas lägenhet. Och aldrig hade jag trott att det skulle kännas så mycket som det gör. Med varje rum jag går igenom, städar ut tomheten ännu mer känns det som om jag städar bort det som vi en gång har haft i rummen. Jag minns en möblerad lägenhet, nästintill i perfektion till det hus där jag bor nu. Jag minns höst- och vinterkvällar med tända ljus och en underbar utsikt över globen, nackamasterna och årsta. Jag minns middagar med mamma och Aline med musik och frågan "Kommer pappa sen?". Jag städar bort allt det där nu. Jag rensar undan det som var oss tre tillsammans i den där lägenheten.

Det känns. Det känns hemskt.

Senaste gången jag sov där visste jag att det var sista natten jag någonsin skulle sova där. Då brydde jag inte det minsta, jag kände att jag ville hem till huset och leva där. Jag önskar, att jag kanske hade brytt mig lite mer. För hur jag än ser på saken själv, representerar lägenheten så mycket av hur mitt liv ser ut idag.

Jag vill inte lämna den. Jag har älskat att bo där. Jag trodde aldrig att jag kunde leva någon annanstans än i radhuset. Men nu har jag blivit bevisad att det faktiskt går, bara man släpper efter lite.

Men även om jag städar, även om vi alla lämnar den där lägenheten till någon annan. Kommer den alltid att vara vår. Jag älskar det där stället. Jag kommer att sakna det där stället. Jag kommer aldrig glömma. Okej, kanske ska jag se bort ifrån baksuget som bildades på min toa som fick mitt rum att bokstavligt talat lukta bajs, getingarna som bodde utanför Alines rum som attackerade oss, dagisbarnen som väckte mig klockan halv åtta eller vädringsluckorna som släppte in regn. Jag minns det där, men jag har redan glömt vad som var hemskt. Det känns mer som roliga minnen jag aldrig vill glömma.

Ni säger att jag är sentimental och måste göra en stor grej av det. Men fan. Ni ska veta att det känns. Det är jobbigt att vilja och inte vilja. Försöka inse allt det gott som faktiskt är nu. Men det var ett år fyllt av skratt och lycka, omän hemskheter har jag mått bra. Men säg inte att jag är sentimental, för ni kanske inte riktigt vet hur det känns. Att vara på botten och sen komma upp, och faktiskt ha ett annat hem som symboliserar så mycket av det.

Det känns djupt inne. Men jag mår bra nu. Även om det var hemskt finns det stunder att sakna. Och mamma, jag och Aline behövde bo där.

Jag kommer aldrig att ångra en sekund. Jag är stolt för att jag står stark nu.

Ur arkivet: Amanda i ett nötskal

Amanda: "Sanningen är att jag mår dåligt. Jag är inte glad över huvud taget"
Amanda brister ut i skratt.

Emelie: "Amanda du är en häxa"
Amanda: "Varför är jag en häxa?"
Emelie: "En häxa är elak"
Amanda: "Om jag är en häxa, då kan jag visa dig några av mina trollkonster"
Emelie: "Åh snälla gör det!"
Amanda: "Fast, du vet, jag får egentligen inte använda några trollkonster utanför skolan..."
Emelie: "Nää???"
Amanda: "Jag kan visa dig ändå"
Amanda lägger en bit papper på luftutloppet och försöker få den att flyga

Emelie: "Igår när jag satt i bilen satt jag och tänkte och jag tänkte på att jag är 17. Och jag menar, jag känner mig inte 17! Det är mindre än ett år tills jag fyller 18. Jag känner mig inte 17 jag känner mig kanske 15 eller 14"
Amanda: "Jag är 13"
Unni: "Jag är 12"
Emelie: "Jag är bara så barnslig fortfarande"
Amanda: "Vi är fast i barndomen..."
Unni: "Det kanske vi är!"
Sara: "Jag känner mig 17!"
Emelie: "Meeeh..."
Amanda: "Seriöst. Jag kommer att gråta när jag fyller 18"