Känslor i lågor

[På begäran av min vän Ella läggs den här novellen upp igen för att hon tyckte om den så mycket.]

Julmusiken och den levande elden i öppna spisen värmde det annars så kalla rummet. Julafton vankas om bara en vecka och från köket doftar den ljuvliga aromen av nybakade pepparkakor. Tunna bruna gubbar, gummor och stjärnor som täcker plåten i härlig asymmetri.
”Hjälp din syster att plocka ihop pepparkakorna som har svalnat”
”Men ska vi inte ha glasyr på dom?” pojkens hoppfyllda ögon var som de sötaste ögonen på en hemlös kattunge.
”Inte idag, det är snart läggdags, kanske imorgon” hon log från hjärtat mot sin son. Kärleken till barnen kunde ta henne igenom allt. Hennes allra högsta önskan i denna värld var att de skulle få en fin uppväxt, något värt att minnas. Hon tittade ut genom fönstret och såg makens verkstad, hon log diskret. Han hade haft sitt hobbyrum ute i den där ruttna verkstaden ändå sedan de flyttat till villan lite för långt utanför staden. Vareviga kväll satt han där och sysslade med något viktigare än familjen. Hon vågade inte ens fråga vad det var.

Att natta barnen hade aldrig varit svårt. Varje kväll var det samma saga, hon behövde knappt boken som stöd längre, hon kunde vartenda ord utantill. Hon tyckte om sagor lika mycket som sina barn. De skapade en underbar värld där deras änglar passade in alldeles perfekt.

Snön klumpade sig under hans skor, stegen var tunga och kylan letade sig in genom den tunna ullkappan. I fick låg tändaren, alldels nypåfylld, inte för att det var nödvändigt. 50 lakan hade han fått, det var inte illa för en man i hans skor. Även om han hade gjort det för en ynka kyss, han visste att det var äkta kärlek. Egentligen ville han inte, men en man i kärlekens nät gör dumma saker. Det finns ju faktiskt de som slår den person de älskar allra mest. Han närmade sig nu, bara ett kvarter kvar.

Nycklarna sattes i låset och vreds alldeles för sakta om. Hon hörde den välkända sucken och hur posten slängdes på bordet. Är han hemma?
”Ellen?”
”Ja?” med ett frågetecken fast i halsen gick hon sakta mot hallen. ”Är du redan hemma?”
”Ja, affärerna stängde vid sex så nu är jag hemma!” han gick emot henne och gav henne en puss på kinden. Skäggstubbet rev mot hennes haka.
”Affärerna?”
”Ja, sa jag inte att jag skulle åka och handla julklappar efter jobbet idag?”
”Nej det gjorde du inte…”
”Måste ha glömt! Var är barnen?”
”De har redan gått och lagt sig”
”Jaha” sade han likgiltigt ”jag är sugen på en kopp kaffe, du har inte lust att brygga en halv kanna?” han gick in i köket, satte sig ner och sparkade av sig skorna som smutsade ner det nystädade golvet. Hon tog fram kaffefilter och sköljde ur kannan som hade stått sedan morgonen. Helt plötsligt bländas de båda av ett hav av färger.
”Det brinner! Min verkstad brinner!! Ge mig telefonen Ellen! Nu!”

Från hallen kunde hon höra vissa ord från telefonsamtalet med brandkåren. Han var nästan hysterisk och var onödigt ohövlig mot personen på andra sidan luren, även om det inte alls var olikt honom att tappa temperamentet hade hon aldrig sett honom hantera en krissituation. Samtalet var över, hon hörde mannens tunga steg närma sig.
”Tänk på allt som är värt pengar i min verkstad! Nu kommer allt gå upp i rök! ALLT!” hon hörde att han var upprörd. Hans arga ton kunde hon känna igen från mils avstånd.
”Jag förstår inte varför du måste vara så upprörd! Tänk på att du egentligen skulle suttit där inne! Du hade förmodligen dött om du inte hade varit och handlat julklappar! Du ska vara glad att du lever!” hon nästan halvskrek i frustration och det var längesedan hon ifrågasatt hans ord på det viset. Hon var upprörd och det var ovanligt att hon gav utlopp för sina känslor. Han tittade på henne med en min nära avsky.
”Du kanske har rätt”

Brandkåren som tog hand om branden berättade att den var anlagd. Tillsammans med några dunkar bensin som förvarats i verkstaden hade den övertänts fort. Om någon befunnit sig där då branden startade, som hade sin utgångspunkt vid dörren, hade denne inte överlevt.

Någon vecka senare låg frosten som ett tunt täcke över trädgården, nästan glittrande i morgonsolen. Förhoppningsvis skulle det bli lite snö till julafton sade de på nyheterna. Barnen var i trädgården och lekte tillsammans med några grannbarn. Från samma köksfönster där de upptäckt branden stod hon och beundrade sina barn, deras lycka smittade av sig. Med barnen var hon trygg, han slog henne aldrig medan de såg på.

Mannen hade vaknat och frukosten stod redan på bordet. Han var den sista i familjen att komma ner för trapporna. Hon kunde höra att han hade på sig sina tofflor, de gjorde hans tunga steg mindre hotfulla. Hon hörde hur han stannade kvar i hallen och stund och undrade var han hade för sig.
”Vi har fått ett julkort från familjen Halldin! Så synd att vi aldrig skickar något till dom” hon förstod, han öppnade gårdagens post. Varsamt öppnade han ett till kuvert som om det var något att ta hand om. Hon såg sällan något han brydde sig om i den här världen. Och även om han var glad att han levde var inte hon det.
”Ellen. Är det du som fört över 50 000 från vårt sparkonto?”