Ur arkivet: Sandfjärdsgatan

[Den här texten kommer jag inte ens ihåg att jag att jag har skrivit, men känslorna i den då! Det känns som om det här var evigheter sen, och det är det på ett sätt. Men den lägenheten och det året formade mig så mycket till den jag är idag, så jag delar med mig av den här texten igen.]

Jag håller på att flyttstädar mammas lägenhet. Och aldrig hade jag trott att det skulle kännas så mycket som det gör. Med varje rum jag går igenom, städar ut tomheten ännu mer känns det som om jag städar bort det som vi en gång har haft i rummen. Jag minns en möblerad lägenhet, nästintill i perfektion till det hus där jag bor nu. Jag minns höst- och vinterkvällar med tända ljus och en underbar utsikt över globen, nackamasterna och årsta. Jag minns middagar med mamma och Aline med musik och frågan "Kommer pappa sen?". Jag städar bort allt det där nu. Jag rensar undan det som var oss tre tillsammans i den där lägenheten.

Det känns. Det känns hemskt.

Senaste gången jag sov där visste jag att det var sista natten jag någonsin skulle sova där. Då brydde jag inte det minsta, jag kände att jag ville hem till huset och leva där. Jag önskar, att jag kanske hade brytt mig lite mer. För hur jag än ser på saken själv, representerar lägenheten så mycket av hur mitt liv ser ut idag.

Jag vill inte lämna den. Jag har älskat att bo där. Jag trodde aldrig att jag kunde leva någon annanstans än i radhuset. Men nu har jag blivit bevisad att det faktiskt går, bara man släpper efter lite.

Men även om jag städar, även om vi alla lämnar den där lägenheten till någon annan. Kommer den alltid att vara vår. Jag älskar det där stället. Jag kommer att sakna det där stället. Jag kommer aldrig glömma. Okej, kanske ska jag se bort ifrån baksuget som bildades på min toa som fick mitt rum att bokstavligt talat lukta bajs, getingarna som bodde utanför Alines rum som attackerade oss, dagisbarnen som väckte mig klockan halv åtta eller vädringsluckorna som släppte in regn. Jag minns det där, men jag har redan glömt vad som var hemskt. Det känns mer som roliga minnen jag aldrig vill glömma.

Ni säger att jag är sentimental och måste göra en stor grej av det. Men fan. Ni ska veta att det känns. Det är jobbigt att vilja och inte vilja. Försöka inse allt det gott som faktiskt är nu. Men det var ett år fyllt av skratt och lycka, omän hemskheter har jag mått bra. Men säg inte att jag är sentimental, för ni kanske inte riktigt vet hur det känns. Att vara på botten och sen komma upp, och faktiskt ha ett annat hem som symboliserar så mycket av det.

Det känns djupt inne. Men jag mår bra nu. Även om det var hemskt finns det stunder att sakna. Och mamma, jag och Aline behövde bo där.

Jag kommer aldrig att ångra en sekund. Jag är stolt för att jag står stark nu.