En syster

Att skriva om min syster Aline känns orättvist. Det känns som om det inte finns ord som är bra nog, som om inga ord kan förklara vad hon är och alltid kommer att vara för mig. Att välja bilder var inte heller så lätt, så det fick bli ett slumpmässigt urval.

Det finns alltså anledning till att jag inte har publicerat det jag har skrivit tidigare. För det är ett par gånger jag har försökt, men aldrig nått hem. Men den här gången ska jag verkligen ge det ett försök.Syskonkärlek är en av de simplaste men också mest svårförklarade kärlekarna. Det kan gå helt fel, eller bli helt rätt.

Grunden till den allra djupaste kärleken jag känner för Aline grundar sig förmodligen i året då mamma och pappa var separerade på prov. Under den tiden hade vi varannan-vecka-liv och det fungerade bra. Men det betydde ju att jag inte såg mamma och pappa lika ofta. Men Aline var alltid med. Och det var då hon blev min riktiga familj.

Det finns nog ingen som jag kan vara lika arg på. Det finns ingen som vet precis hur hon ska göra för att få mig irriterad, helt rasande och påverka mig till dåligt samvete lika bra som hon. På ett sätt har vi känt varandra alldeles för länge, men det kan ju trots allt inte hjälpas. Samtidigt är det så underbart att ha någon som jag alltid vet hur jag ska vara tillsammans med. Vi kan bråka men vi vet när det kan gå i glömska och när någon behöver be om ursäkt. Och det är ju trots allt hos henne mina skämt har högst skrattchans, fast om de suger tittar hon på mig med den där blicken och jag vet att det inte var bra, men så var det inget mer med det.

Hon har lite problem med ilskan ibland min syster. Men hon är lite som jag med känslor. Jag uttrycker kärlek och sorg medan Aline står för de mer eldande känslorna. Ibland tycker hon däremot att jag blir för mycket, en gång sa hon "Emelie, din kärlek kväver mig". Men jag vet ju att hon tycker om det.

Med Aline finns det inget som är fel, inget som är knäppt och inget som är fejk. Jag tror att den allra riktigaste Emelie som finns är den jag är när jag är med henne. För det finns inget annat som behövs än vi. Och det behövs inga konstiga medel som ett fik eller en dyr middag för att det ska vara vi. Även om vi har varit med om så otroligt mycket tillsammans.

Pappa sa en gång att han tycker att det är så roligt att ha två döttrar som är så lika men ändå så olika. Vi gör precis samma sak, går samma skolor, pluggar till samma yrke och tycker om samma mat men någonstans där tar det slut. För vi är två helt olika individer. Och det kanske är därför hon och jag passar så bra ihop. Vi är inte av den sorten att vi lär av varandra, det är vi alldeles för stolta för numera. Men på något sätt kompletterar vi varandra. Och Aline är en av de få personer här i livet som jag alltid kommer att acceptera för den hon är. För vad som än händer, vad hon än väljer, gör eller råkar ut för kommer jag alltid att finnas kvar. För hon är min allra viktigaste familj. Det är villkorslös kärlek i dess allra finaste form. Som ibland gör att det gör lite ont i hjärtat. Men Aline vill jag aldrig vara utan och alltid ha med. För hon är den dummaste, knäppaste, tokigaste men såklart roligaste, finaste och mest underbara systern jag kan tänka mig!